Våga be om Hjälp

Hej,

Idag ville jag prata om något som inte alls har något att göra med inredning. Men något som berör oss alla just nu, på ett eller annat sätt, den pågående pandemin.

Alla påverkas av den, direkt eller indirekt. Om du själv är sjuk, om du förlorat någon anhörig eller om du är frisk och inte kan leva ditt liv som du är van. I svåra tider som dessa är det viktigt att umgås med människor som berikar dig.

Och att du tar hand om dig själv.


Under de första månaderna biter du ihop, gör det som behöver göras och sätter dig själv i krisläge. Men månaderna går och adrenalinet och energin tar slut. Du kanske känner dig isolerad i ditt hem, relationerna tär på oss när vi ses och nöter på varandra hela tiden och omständigheter förändras. Hur fyller du då på energi för att orka?


Vi går mot hösten, mörkare tider. Det som kändes ok under våren och de ljuva sommarmånaderna vi fick känns som bortblåst. Möjligheten att träffas ute med de vi älskar som är i riskzonen, känslan av frihet. Men nu förändras allt det.

Vi människor är inte gjorda för isolering. Vi är sociala varelser som behöver känna oss som en del av en gemenskap för att fylla våra grundläggande behov, som förutom mat, sömn och motion, består av närhet och beröring.


De senaste dagarna har både inredningskunder och människor jag coachat speglat hur dåligt många människor mår. En del har även haft människor i sin närhet där det har gått så långt att de valt att avsluta sina liv.


Varningssignalerna blinkar och tjuter, men vad kan vi göra åt det?

Det handlar inte längre om att bita ihop och tro att detta är en sprint. Det här är ett långdistanslopp där vi måste hjälpas åt att ta oss igenom. När vi nu bokstavligen går mot mörkare tider, när människor förlorat sina jobb eller har ohållbara levnadssituationer, när du i december vill köpa julklappar till dina barn, när du vill umgås med de du älskar, men där livet just nu helt enkelt inte ger dig den möjligheten. Hur kan vi då hjälpas åt?


Vi måste tro att det här vänder snart, ja, men vi måste även ta hand om varandra i nuläget. Svenskar är inte särskilt bra på att be om hjälp. Kanske kommer det av generationer med devisen ”Själv är bäste dräng” och av att verkligen tro att ensam är stark. Vi har heller inte ett tillåtande synsätt på när människor hamnar i motgång, utan är ofta snabba att döma i stället för att se att bakom varje ”misslyckande” står en människa som satsade på något. Som försökte. Som vågade.


Alla vi människor, alla, gör så gott vi kan. Varje dag. När jag ibland känner att det känns tungt att vara entreprenör och tycker lite synd om mig själv, så tänker jag på min vän som är intensivvårdssjuksköterska. Och alla hennes kollegor. Hur de har kämpat en hel vår med vad som bara går att likna vid en krigssituation och hur de under de senaste månaderna försökt återhämta sig och återanpassa sig till en vardag, för att nu riskera allt igen vid vad som verkar bli en andra våg i pandemin. Det är lätt för oss som inte är sjuka och inte drabbats hårdast att förminska problematiken med en pågående pandemi.


Ute på landsbygden, där jag bor, förändrades många städer nästan över en natt när industrier i våras sa upp merparten av sina anställda. Det påverkar såklart hela näringslivet på orterna. Kanske kändes städerna plötsligt som en sån där liten småstad i USA som du ser i någon film. Där industrin gått ner och människorna drabbas. Nu har vi ju tack och lov ett fantastiskt skyddsnät i Sverige, men var är skyddsnätet för den mentala hälsan?


Tankar skapar känslor som du agerar på

Som utbildad coach och statsvetare i grunden blir jag väldigt oroad. Även om inte pandemin tar knäcken på oss, gör konsekvenserna av den det?


Vi behöver hjälpas åt, tillsammans. För dig som mår dåligt och inte vill tala med dina närstående om dina tankar, så finns det otaliga stödlinjer med människor att prata med. Det handlar bara om att våga sträcka ut en hand. Ingen annan än du själv dömer dig för dina tankar och känslor. Och kom ihåg att det är tankar som skapar känslor som vi sen agerar på. Genom att bryta dina tankar, kan du bryta dina känslor och få en annan utväg. Men för att komma dit behöver du våga formulera vad du tänker. Våga säga att det inte är bra. Våga be om hjälp.

Vad kan du göra?

Har du behov av att prata med någon, så tveka inte. Hör av dig till en vän, eller någon du har förtroende för, ta ett litet steg framåt för att hjälpa dig själv. Alla behöver en coach, även en coach behöver en coach. Ensam är inte stark. Det betyder inte att du är svag om du ber om hjälp, det betyder att du faktiskt är stark, att du faktiskt vågar.


Och om du ser att någon annan mår dåligt, våga fråga. Ibland vill man inte prata men att finnas där, hålla om eller ta en zoom-fika för att bryta vardagen, är minst lika viktigt. Kanske kan du ta en promenad bland höstlöven med en vän i telefonen om ni inte kan ses. Det finns mycket vi kan göra, men ibland vet vi inte hur och då är det viktigt att vi hjälps åt.




Finns det något jag kan göra för dig så tveka inte att höra av dig. Jag är övertygad om att det är när vi hjälps åt som vi kommer framåt. Men bara du kan veta vad du behöver här och nu och bara du kan uttala orden ”Hjälp”.

Kärlek


52 visningar